Lissabonfördraget är bra för Sverige

Nästa år är det val till Europaparlamentet. Detta val är extra viktigt från svensk synvinkel. Sverige har nu varit med i EU i över 10 år och är inte längre ett land som går under beteckningen ”ny medlemsstat”. Under tiden har EU:s medlemsantal ökat från 15 till 27 och förutsättningarna för att komma överens har ändrats radikalt. Nice-fördraget gjorde det möjligt att fortsätta utvidgningen, men är inte tillräckligt genomgripande för att säkerställa ett väl fungerande beslutsfattande när 27 medlemsstater är inblandade. Tanken bakom det föreslagna konstitutionella fördraget 2004 var att råda bot på detta och ge Europa ett väl fungerande regelsystem. När Frankrike och Nederländerna av olika orsaker röstade nej till den föreslagna konstitutionen blev det tydligt att EU inte var redo för en gemensam konstitution. Förslaget till Lissabonfördrag är såtillvida en kompromiss.

Lissabonfördraget förtydligar när EU har exklusiv kompetens och när det föreligger delad kompetens mellan EU och medlemsstaterna. Detta underlättar förståelsen av fördraget. Antalet områden som ska beslutas med kvalificerad majoritet ökar. Kritiker till Lissabonfördraget menar att fördraget hotar demokratin och ökar EU:s makt på bekostnad av de nationella parlamenten. Detta resonemang grundas på den nationalegoistiska synen att ensam är stark. Styrkan hos ett enskilt medlemsland att säga nej betonas på bekostnad av EU:s och medlemsstaternas utveckling. Med detta resonemang bortser man från att den makt en medlemsstat har i Europeiska unionens råd inte är beroende endast av det mandat som landet har fått sig tilldelat utan beror till stor del på förhandlarnas personliga egenskaper och förhandlingstaktiska spel. En aktiv och taktisk förhandlare från t.ex. Slovenien kan ha mer reellt inflytande över hur förslagen formuleras än en nejsägande förhandlare från någon av de stora medlemsstaterna. Mot denna bakgrund står sig moderaternas uttalande att de avser att ta strid för grundläggande svenska värderingar, utan att precisera desamma som smått underlig. Det kan ifrågasättas var denna ”strid” ska äga rum. Europaparlamentet är ingen arena för nationella strider. Kommissionen ska vara neutral och verka för EU:s bästa. Enda organet där en medlemsstat kan ”ta strid” för sina värderingar är i Europeiska unionens råd. Till saken hör att den medlemsstat som har ordförandeskapet i rådet arbetar fram kompromisser som så många medlemsstater som möjligt kan ställa sig bakom. Förhandlingsbordet är ingen krigsskådeplats även om förhandlingarna tidvis kan vara hårda.

Det ska i detta sammanhang inte glömmas bort att de nationella parlamenten genom Lissabonfördraget får reellt inflytande genom att vara vakthund för att säkerställa att subsidiaritetsprincipen tillämpas. För första gången skrivs även ett direkt medborgarinflytande in genom att en fråga kan lyftas om 1 miljon medborgare står bakom. Kommissionen behåller visserligen sin initiativrätt, men lär få svårt att vara passiv när så många EU-medborgare kräver att det vidtas åtgärder.

En union med 27 medlemsstater måste ha ett väl fungerande beslutssystem annars lamslås arbetet i såväl rådet som Europaparlamentet som kommissionen. Kommissionen är fördragets vakthund och den består av opolitiska tjänstemän. De politiskt utvalda kommissionärerna ska inte ta emot direktiv från sitt hemland. Europeiska unionens råd däremot är medlemsstaternas spelplan, medan Europaparlamentet är de europeiska politiska gruppernas spelplan. Socialdemokraterna och vänsterpartiet anser att EU:s institutioner idag är för starkt präglade av den marknadsliberala ideologin, men de vill förändra detta på olika sätt. Socialdemokraterna vill förändra via europeiskt samarbete och samarbete med fackförbunden på europeisk nivå, medan vänsterpartiet som enda parti vill förändra genom att upplösa EU. Miljöpartiet ifrågasätter främst kommissionens legitimitet. Det är viktigt med en balans mellan rådet, parlamentet och kommissionen. Lissabonfördraget tydliggör balansen och ger parlamentet ökade befogenheter och stärker dess ställning gentemot kommissionen och rådet.

Varken miljöförstöring, elektronisk kommunikation, reklam, epidemier, brottslighet, eller den finansiella oron stannar vid nationsgränser. Gränslösa frågor kräver gränslösa svar. Inte minst den nuvarande finansiella oron visar att enstaka länder inte klarar av att handskas med globala eller allvarliga europeiska problem som drabbar det egna landet, utan att samarbeta nära med andra länder. Ett starkt EU behövs på den globala arenan. Miljöpartiet har officiellt svängt, även om detta inte är tydligt på hemsidan, och anser numera att EU har ett berättigande, i alla fall när det gäller miljö och klimatfrågor. Övriga svenska politiska partier instämmer i att miljö och klimatområdet är viktiga frågor för EU. Vänsterpartiet är det enda parti som alltjämt vill att Sverige efter över 10 års medlemskap ska utträda ur EU.

Löfte om medlemskap i EU väckte hopp i dåvarande kandidatländer och fick dem att vidta åtgärder för att säkerställa demokrati, mänskliga rättigheter, bekämpa korruption, och få ordning på ländernas ekonomi och marknader. Man såg länderna i EU som förebilder. Idag lever samma hopp och det görs samma ansträngningar av Kroatien och Turkiet.
Lissabonfördraget möjliggör för EU att kunna fortsätta att ta emot länder som ansöker om medlemskap och som lever upp till de krav som ställs.

Centerpartiet vill ha ett smalare och vassare EU, på vilket sätt EU ska bantas och skärpas framkommer dock inte. Kristdemokraterna nämner i förbigående att EU ska styra det som Sverige inte på mest ändamålsenliga sätt kan sköta själv. Det är viktigt att EU inte förlorar sin legitimitet utan stärker densamma genom att prioritera frågor som berör medborgarna. Hur känt är det till exempel att det pågår en totalöversyn av samtliga konsumentskyddsdirektiv?
EU har i det närmaste 500 miljoner konsumenter som på olika sätt kommer att beröras av denna översyn. Mycket oklart om denna totalöversyn får plats i centerpartiets smalare och vassare EU.

EU har vidare en viktig roll när det gäller att motverka krigsrisker, förtryck, fattigdom och terrorism. Kriget på Balkan var ett krig i Europa där hat och gamla oförrätter blev bränsle i en skoningslös krigsföring. Än idag över 10 år efter krigsslutet är den kroatiska staden Vukovara fortfarande delvis i ruiner. Hanteringen av kriget på Balkan är inget som EU kan känna stolthet inför. Ett starkt EU behövs på den internationella arenan. Idag är Kroatien ett kandidatland och hoppet om ett drägligare liv och utan risk för fler krig lever i Vukovara.

Utan Lissabonfördraget riskerar vi att få ett EU som inte är den starka aktör som behövs och som inte har möjlighet att fungera med fler medlemsstater än idag. Sverige har med Lissabonfördraget alla möjligheter till inflytande över EU:s utveckling på ett sätt som inte minskar den nationella makten.


Yvonne Stein (fp)
Kommunstyrelseordförande
f.d. förhandlare i Europeiska unionens råd