Vad vore livet utan konst?

Det var nu ett tag sedan föreningen Konstformer hade sin årliga konstrunda. Med 71 deltagande konstnärer är denna konstrunda den största i Sverige om man ser det i förhållande till antalet medborgare. Det är mycket arbete bakom en lyckad konstrunda. Allt från annonsering till att sätta upp plakat, banderoller och pilar för at märka ut var konstnärerna håller hus. Kvistaberg användes som lokal för första gången i Konstrundan och Åke Ahlberg och Yrjö Edelman ställde ut i den anrika byggnaden. Även observatoriet var öppet för dagen. Tillsammans med Eva Stina Engelbrekts som ställde ut smycken i glas ställde jag ut fotografier på café Mazarin. Anledningen är att min dotter Camilla för andra året i rad ställde ut sina Mangateckningar, men eftersom hon just nu är utbytesstudent i Taiwan så kunde hon inte själv närvara. Jag fick då infallet att eftersom jag ändå skulle vara närvarande på hennes visning så kunde jag lika gärna själv ställa ut. Det blev fotografier. Jag har alltid tyckt om att fotografera. Mer kontinuerligt började jag under den tiden jag bodde i Zagreb. En stad som är mycket tacksam att fotografera i. Att hitta vinklar och perspektiv som gör det vardagliga oväntat eller att fånga stunden tycker jag är en utmaning. Oväntade kombinationer som retar sinnet tilltalar mig. Jag ser fotografier som konstverk och varje fotografi har sitt uttryck. Fotografiers uppbyggnad och färger är viktiga för mig. Ett fotografi ska säga något även om det kan vara olika för olika personer. Mina bilder är inte fotoshoppade. Efter att själv ställt ut förstår jag än mer vilket enormt arbete det innebär att anordna och genomföra utställningar. Nyttig erfarenhet som ökar förståelsen för konstnärers situation. Känns speciellt att bjuda på sig själv som man gör när man ställer ut något som är betydelsefullt för en själv och sedan upplever hur betraktaren ser bilden kanske på ett helt annat sätt.